Mikas atelje...

...jag ska gå på fest så står jag och lovar mig själv att "...till nästa gång så SKA jag ha skaffat mig MINST en hyffsad partyoutfit!..." sedan går veckorna och så står jag där igen och undrar varför jag inte har något att ta på mig.

...visst har det mycket att göra med att min kropp... *ähum* blivit "vuxen"... MEN JAG HAR SETT ATT DET FAKTISKT FINNS KLÄDER SOM SITTER SNYGGT PÅ ANDRA SÅ KALLADE VUXNA.

Så min fråga till er är vart vänder man sig om man vill ha snygga, sexiga, lagom casual kläder som passar på en "vuxen" kropp???

Klädångest kramar
Mika

Partypingla?

Hm... ja... för er som lusläser bloggen så är det inte helt okänt att lokaltidningen sökt mig för en intervju... och det kändes ju jätteroligt i ungefär femton sekunder. Tills jag började undra varför... eller rättare sagt hur dom skulle vinkla intervjun... jag menar; okej, jag jobbar som en idiot den lilla tiden jag har över till mina illustrationer och målningar... men jag har inte ännu fått något utgivet. Det känns okej att vara runt 20 och bli intervjuad för att man har drömmar om att en gång uppnå något speciellt men 32 och ett halvt? Nja... lite lökigt känns det...
Well, well... efter mycket funderingar så bestämde jag mig för att svälja stoltheten och tänkte att all sorts reklam är bättre än ingen reklam. Jag ringde upp och gav en intervju på telefon... min älskade gubbe tog dom finaste bilderna på mig som vi mailade och ta-daaaaa dom vill jag visa för er (trots allt tror jag att väldigt få av mina läsare befinner sig i samma kommun...).

Jag i min "nya" atelje...

 

 

Kram

Mika

Saker som gör mig glad:

• Kaffe med mycket mjölk...
• Röda tånaglar.
• Smällpussar.
• ...värmeslingor i golvet... (speciellt kalla morgnar.)
• en krispigt nybäddad säng.

...det sista ska jag njuta av nu...

God natt kram
Mika

Det är något visst med att ställa tillbaka klockan en timme. Det är så gött att få gå utsövd till jobbet den där första måndagsmorgonen... eller är det det?
För inte kan man med alla förklaringar och pedagogiska övningar i världen få barnen att inse att det som var igår inte gäller idag.
Imorse när klockan ringde sex, noll, noll som vanligt en vardagsmorgon satt jag redan, något ilsket, upp och försökte förklara att det fortfarande var natt för två små mycket pigga barn. Mina ögon var som knappnålar och jag ville bara dra täcket om mig för att sova vidare. 
Nu kunde man ju tänkt sig att jag valt att gå och lägga mig en timme tidigare i söndags... men nej... då var jag ju pigg...
Nu ser jag att klockan är lite för  mycket igen... idag tänker jag inte göra om samma misstag igen! Kudden here I come!!!!!

Hur var din morgon???

Kram
Mika

Igår var hela familjen på roadtrip genom dom sydligare delarna av Sverige. Jag är inte ett fan av att sitta rakt upp och ner... speciellt inte i en bil då mitt rekord att somna i sätet ligger på sju minuter.
Så jag gjorde det som vilken annan "har-ingen-rast-och-ro-människa" skulle gjort. Jag tog med mig nystan och en virknål. Tänkte jag skulle försöka mig på en halsduk.

Tyvärr liknar det mest en grytlapp just nu..............men garnet är ju fint.

Hm... benvärmare istället?... eller en mössa kanske? Tummetott?
Om jag bara visste hur man gick tillväga...

Nu måste jag ta en sväng till Statoil och införskaffa bröd då ännu en vecka helt obemärkt passerat kylskåpet. Rutinerna vill inte riktigt infinna sig här hemma... tiden går men inte jag ("Kylskåpet tomt igen??? Va! Hur???").

Kram
Mika

Idag gjorde jag något mycket märkligt. Jag skickade ut gubben i skogen i kamoflage kläder med gevär, ficklampa och väst med ammunition...  Mina sista ord till honom var:
"Skjut dig nu inte i foten..."
"Jag kan inte något om så mitt liv är i fara..."
"...oookej då... tappa inte bössan på foten då!" Sa jag uppmuntrande. Han log lite snett och skrattade torrt. Jag antar att han är lite trött på mina putslustiga skämt om hans nya hobby.
Inte handlar det om jakt eller någon slags historisk rekonstruktion. Nej då... det är vuxna män i skogen som lagt en herrans massa pengar på kamoflagekläder, gevär, västar... you name it! och sedan springer runt i skogen skjutandes färg på varandra. Jajjemen! Det handlar om paintball! Jag trodde det var slut på denna trend och att den enda gång det utfördes var på möhippor och eventuellt en och en annan kick off med jobbet.
Men nej... paintball världen lever och min gubbe med den!

Här är mer info för den som är sugen på att följa med någon gång...

Kram
Mika

Ps. Okej, okej... jag tror det är roligt... sjukt roligt... och mycket adrenalin kickar involverade... Men till den dagen jag själv ska stå där på fältet med bössan laddad med färgbollar... ja till den dagen ska jag reta honom... lite grann i alla fall... så där lite jobbigt och pestigt. Ds.

...tack vare en mycket kär gubbe så hänger nu min musa på plats. Japp! Han tillhör en mycket sällsynt skara av män som förstår subtila pikar (i form av blogginlägg...) så han tog reda på vart man kan rekvirera en sådan här gåva och överlämnade den till mig.

Behöver jag säga att jag känner mig både omtyckt och bortskämd?

 

Varje år vid den här tiden blir jag alltid begravd... av vinterkläder. Då menar jag inte dom jag har på mig... nej... dom som ligger i hallen! Min andhämtning blir lite mer flämtande och pulsen stiger en aning varje gång jag tvingas ut i hallen. Det största stressmomentet i min vardag är klockan kvart i sju på morgonen när jag ska leta fram kläder till två små trötta barn. Så har det varit fram tills nu... för idag hände något som känns som en lottovinst.
Min vän C. var här och räddade mig från drunkningsdöden.
Jag gjorde ett litet klagande ljud och gurglade nerifrån botten av klädhögen. Ett tu tre så hörde jag ett muntert:
-O-hoj! Kvinna överbord! Hämta galgar och skänk henne en flaska rom! (Det sa hon förstås inte... men det passar i drunknings metaforen...nåväl...)
Sedan stod jag bredvid och räckte jackor, halsdukar och skor...i ungefär 20 minuter...

Något som känts som ett evighetsgöra för mig fixade hon på 20 MINUTER! Och dessutom gjorde hon det med ett leende och med kommentarer som:
-Jag älskar sånt här! Att organisera och pyssla...
Underbara, pyssliga C! Tack!!! Jag funderar starkt på att anställa dig på projektbasis!!!
Lyckan och lättnaden jag upplevde när hon var klar var mycket märklig... inte undra på att dom skriker "Oh my god!" och gråter på inredningsprogrammen...

En oh-my-god kram

Mika

... vaccinera eller inte... jag sliter mitt hår.

Själv skulle jag kunna göra det utan att blinka... men när det gäller att ta beslutet för den äldsta tjejen så känner jag mig vilsen och rådvill.

För:
Slippa influensan.

Mot:
Är vaccinet säkert?
Blir immunförsvaret sämre mot denna stammen om man tar en spruta än om man bygger upp det själv? (dvs kommer jag få ge henne en spruta varje år eller räcker det att ha influensan en gång?)

Hur tänker ni?

Kram
Mika

Hej Erika! (du som läser och känner sig utpekad här kan fortsätta läsa...ni andra kan fortsätta med det ni höll på med...) Du... jag hittar inte tillbaka till din sida... blev av med adressen när jag bytade dator. Skulle du vilja göra en kommentar och lägga in den till mig?

Stora kramar
Mika
(...alltid lika roligt att ses!)

En liten brasa i kaminen, yllesockar på fötterna, en katt som spinner i knät, en kopp underbart sött rooibos... barn som sussar sött i sina sängar och ett spännande avsnitt av greyes...

Livet är allt bra mysigt ändå!

Kram
Mika

När jag var liten älskade jag lego. Jag älskar fortfarande dessa små klossar med oanade möjligheter.

Här om dagen ville jag att mina döttrar skulle älska lego. Dom tittade nyfiket då jag introducerade tanken hos dom:
-Ni får välja en sak var på dessa borden... titta! Här är legoooo! *överförtjust röst*
På ena bordet tornade sig askar med lego i olika... *u-hum*... fordons former... på andra bordet fanns barbie i sextiosju olika kläduppsättningar, med husdjur och utan... Det tog min äldsta dotter ungefär sju sekunder att välja bort hela legobordet för en mer lockande färgskala på dockbordet. Jag försökte verkligen hålla kvar intresset för lego sidan... jag hittade "tjejlego" (JJJJJJJJJJJJJJJiiiiiipiiiie!!!! tänkte jag när jag lyfte lådan, -sånt här fanns inte på min tid!) När jag insåg att lådan innehöll en färdig häst och ett hopphinder (att bygga) till hästen i rosa (varför?) så blev jag missmodig. Sånt här kan jag väl inte övertala henne till att köpa? Vilket trams! Det blev en supersliskig barbie...

När vi sedan satt i bilen hem funderade jag skarpt på hur lego skulle kunna utöka sitt sortiment för tjejer... eller i alla fall så att det passar båda könen. Jag funderade på vad det var som lockade killar att köpa lego och kom fram till att det ofta handlar om deras idoler. Brandmän, poliser, piloter, sopgubbar... Jamen självklart! Då är det bara att ta fram modeller till flickors förebilder inom yrkeslivet... men vilka är det??? Inom ungefär loppet av två sekunder hade jag tänkt det här:
-Städerska... nej... sköterska... nej... fotomodell... men NEJ!... skönhetssalong... frisörska NNNNNEEEEEEEJJJJJJ!!!! Sluta!
Inte för att det är fel att vara städerska eller sköterska eller modell... men... det borde finnas andra idoler och förebilder...

Jag kan inte komma på en enda just nu! Är det fel på mig eller samhället?

Kram
Mika

Har du tittat på svenska hollywoodfruar så finns det risk för igenkänning här...

Igår var en speciell dag för mig. Då gifte sig nämligen en av mina absolut närmsta vänner med sin stora kärlek...(och jag fick ÄNTLIGEN gå på mitt allra första bröllop!!!!!!!!!).
Vigselakten var otroligt vacker med massor av underbar musik, till och med prästen svajade i takt till gospel rytmen av "Ain´t no mountain high enough".
Middagen varade hela kvällen med fantastiskt god mat och dryck, många tal och mycket skratt! Jag vet att det är brudparets fest men jag kunde inte låta bli att känna mig speciell denna kvällen eftersom jag minns när dom träffades och att det var jag som presenterade dom för varandra...
...roligt nog så minns dom det också... när jag kom till min stol i matsalen så låg där ett par tjocka, goa, UNDERBARA yllestrumpor... och dom var till mig! För att jag sammanfört dom en gång i tiden... Jag blev SÅ glad!!!! (Jag är fortfarande glad! Kan inte sluta berätta om dom för alla jag träffar!!!!)
Jag brukar inte lägga ut bilder på dom jag känner...jag vet... men dom var så otroligt vackra att jag MÅSTE göra ett undantag!

 

Fotograf: Bengt Bjervik

 

 

Det blev sent igår så både jag och gubben var glad att barnen sov hos mormor och morfar. Det är märkligt hur snabbt man kommer in i en slags slapphet utan barn. Det började med pannkakor till frukost (eller brunch kanske vi ska kalla det...)

 

 

...efter "brunchen" körde vi ut på ärenden och det slutade med en sen lunch på Max (!!! Sedan när åt vi lunch där???)... till råga på allt så beställde vi pizza på kvällen (?!!!). Jag började må lite smått illa när jag åt pizza (jag undrar varför...) och började då (ja det var ju på tiden) tänka efter vad vi ätit under dagen.

...så här sitter jag nu... med byxorna uppknäppta...lite illmående med snyggaste raggsockarna på fötterna och ett leende på läpparna!

 

Kram Mika.

Någon gång på mellanstadiet läste vi om ämnet statistik. Jag minns att min näst intill pensionerade klasslärare stod framför klassen och rabblade statistiska siffror och något märkligt hände: jag tyckte det var intressant! För en gång skull lyckades han fånga mitt intresse och villigt lyfta blicken från den teckning jag just höll på med.
Hans ord lät ungefär så här:
-I den här klassen finns det alltså en som kommer bli rik, en som blir slagen hemma, en som kommer att dö innan dom fyllt fyrtio, en som är kriminell...
Och det fascinerade mig! Att man visste... jag undrade om jag skulle bli en av dom... (vilket jag givetvis var/är...) och jag hoppades att jag skulle bli den rike.
Tankarna om statistik följde med mig upp i åren och någonstans har kombinationen statistik och homosexualitet naglat fast i min hjärna. För visst måste det finnas statistik förd på hur många som är/blir homosexuella??? Well, whatever... i min lilla värld har det florerat i alla fall tio stycken homosexuella killar... vänner, släktingar och bekanta. Men inga... jo kanske en lesbian... och då är min fråga:
Vart tog alla lesbiska kvinnor vägen? Statistiskt borde dom, likväl som fagsen, finnas runt omkring mig. Är det lättare att komma ut som bög än lesbisk i denna värld eller finns det färre lesbiska rent statistiskt?
Det verkar inte bara vara jag som funderar på detta... i Kina går en myt på högvarv just nu om hemliga staden Shakebao (Chake Paul City) i norrland där hela 25.000!!! lesbiska kvinnor bosatt sig!
Kanske är det svaret på min fundering... dom lesbiska som skulle funnits i mitt liv flyttade... till Shakebao... hm...

Om det finns någon som delar ut "statistiska egenskaper" så kan ni väl hälsa han/henne att jag fortfarande hoppas på att bli den rika!

Kram
Mika

...den här bloggen verkar gå i graven...

...eller kan det vara ettårskris?

För ett år sedan började jag blogga... och OJ vad mycket längre tiden känns. Tänk att jag fortfarande var mammaledig då!

Kram
Mika

Jag har varit ledig idag. Eller i alla fall så ledig som man blir när allt ska fixas med barn, hus och trädgård. Jag startade lunchen lite sent så det fick bli det som verkade gå snabbast -potatismos och lax.

Barnen var vrålhungriga när maten väl kom på bordet och åt med god aptit. "Det här var succe!" tänker jag. När dom kommit ungefär halvvägs frågade jag nöjt:
-Var det gott?
Då lyfter den lilla gaffeln med en laxbit på och säger:
-Det är som tuggummi!!! och tuggar demonstrativt med käkarna.
Den stora säger dämpat:
-Inte gott gott... lite lagom gott.

Nästa gång jag får för mig att servera något mindre populärt ska jag vänta ut den verkliga hungern. Allt verkar gå ner då!

Kram
Mika