Mikas atelje...

Godaste marmeladen NÅGONSIN! Passar extra superdupelicious på knäckebröd med en skiva ost ovanpå...

1 paket syltsocker (1kg)
1 kg rabarber
1 bit ingefära (ungefär lika tjock som halsen på en vinflaska X 3 cm.)
1 Vaniljstång.
2 dl vatten

Rensa och dela rabarbern i centimeter stora bitar. Riv ingefäran på ett rivjärn. Dela vaniljstången längs med och skrapa ur fröerna (geggan i mitten) med kniven. Blanda allt + sockret i en tjockbottnad kastrull. Rör runt under uppvärmningen och koka häftigt i ca 10-15 minuter (rör inte om under koket). Ta ifrån marmeladen från plattan och skrapa försiktigt bort skummet som ligger på ytan (skumma). Låt svalna i en kvart och häll upp på RENA torra burkar.


Åh... nu måste jag bre en macka till... mmmmmmmmmm....

Tror ni han ska föreställa en dyngbagge?

Jag har en Yoda här hemma. Ur dess mun kommer de mest tänkvärda budskapen. Vad sägs om:
"Långa ben jaj har. Armar jaj också har!" (Jaj=jag)
eller det eviga mantrat:
"Kan fälv!!!! KAN FÄLV!!!!!!!!!! FÄÄÄÄÄÄÄLV KAN JAAAAAAAJJJJJ!!!!!!" (fälv=själv)
eller
"Mamman lilla. Här sitt ner du nu. Tårta du äta! Bakat jag har!"
eller diskussionen vi har just nu:
"Måla dig?"
"Nej måla på pappret!"
"Dig måla?"
"Måla på pappret!"
"Måla min hand?"
"Nej måla på pappret!"
"Måla min andra hand?"
"Nej måla på pappret!"
"Måla min TUMME!"
"Nej... måla på pappret!"
Tystnad.
"Måla A!!!!"
Jättenöjd två åring närmar sig sin skrikande storasyster beväpnad med både färg och pensel...

Det finns nog ingen ålder som är så fascinerande som två år. Dom har ena foten i bebislivet och andra i barnlivet. Allt är nytt och ska testas och dom påverkas av allt och alla. Underbart och arbetsamt på samma gång... men oj vad man ändrar sitt synsätt på saker och ting när man umgås med en.

Så där ja! Nu var visst både ansiktet och händerna målade svarta.
"Nyggt mamma! Nyggt!" (Nyggt=snyggt)

Dags för en session i badrummet!

Kram
Mika

Såg filmen "Huset vid sjön" med Keanu Reeves och... vad heter hon???...Sandra Bullock... Absolut inte en av dom bästa filmerna jag sett men inte heller den sämsta. Däremot var den fruktansvärt romantisk!!! Kom på mig själv sitta och sucka djupt och medkännande.
Det kan inte hjälpas... med en gubbe som jobbar mer än Dalai Lama och två små klängiga barn så blir det inte mycket tid över till romantik... och jag behöver definitivt mer romantik i mitt liv.

Jag vet bara inte var jag ska börja.

Visst jag skulle kunna börja med att "tigga" om en överraskningspicknick... eller ring på fingret... eller kanske en serenad nedanför mitt sovrumsfönster. Men det känns inte riktigt rätt...

Någonstans förstår jag att det är jag som måste ta första steget... men hur är en av det kvinnliga könet romantisk på ett vuxet sätt? Köpa en present är alldeles för gulligt... duka fram en picknick i det gröna känns alldeles för moderligt...förföra med sexiga underkläder i ett hus där privatlivet är nere i noll funkar inte heller något vidare.

Jag känner mig helt clueless... Någon??? What to do????

Kram
Mika

Nu har vi besökt hantverksmässan... det var lika fullpackat med kreativa hantverkare som vanligt. Tyvärr glömde jag kameran och har inte ett enda bildbevis med mig hem...
En märklig känsla sprider sig dock i min mage igenom mina armar och ben för att fortsätta ut i händer, fingrar, fötter och tår... Jag känner mig kreativ! Som jag skulle kunna knyppla en högtidsdräkt av gummiband eller skulptera halsband ur en stenbumling... eller bäst av allt! Virka en mössa av dagmaskar! Har vi riktig, riktig tur blir det bildbevis på det i stället!!!!

Jag hittade en massa fint men det jag beslöt mig att slösa pengar på var två helt fantastiska barnmössor till barnen... samt en glasskulptur som jag faktiskt inte vet vad jag tänkte på när jag köpte den... nåväl jag får sätta den ute i rabatten om inget annat ställe visar sig passa.



Kram
Mika

Nu är vi "bara" tre timmar efter schema... fortfarande är vi inte färdigklädda och tjejerna har inte borstat tänderna. Den lilla är SÅ kletig av glassen hon nyss åt...och jag bara orkar inte organisera... mitt mantra idag har blivit:
-Lev i nuet!
Hur man gör när man lever i nuet för att komma vidare är för mig ett mysterie... hahahaha...
Vi skulle varit på hantverksmässan klockan tio... nu är klockan snart ett... Tur att dom har öppet till 17.00 idag...

Nej... nu ska jag försöka ta nuet i nacken och dra den mot framtiden.

Hantverksmässan är för övrigt det enda evenemang här i Båstad på sommaren med lite substans i... kan därför rekommendera det varmt till alla...(varför vet jag aldrig hur rekommendera stavas????)

Kram
Mika

Jag såg fem minuter på en dokumentär här om dagen. Och oj vad dom fem minutrarna har ändrat mitt liv.
Dokumentären handlade om plast och plastindustrin... och även om jag alltid vetat att plast inte bryts ner så blev jag ändå väldigt förvånad och nästan lite chockad det jag fick veta.
Det försvinner verkligen inte! Det finns så få organismer på jorden som bryter ner plast. Dokumentärfilmarna följde med en båt ut på havet för att filma när dom försöker städa upp en havsyta lika stor som södra europa på plast. Alla dom stora haven har nämligen som en stor virvel i mitten där vattnet går runt runt mot mitten och här samlas plasten. Dom samlade upp både det ena och andra. Jag har aldrig sett så mycket plast i hela mitt liv. När andra material förtvinar och förändras förblir plast oförändrat. Det kan brytas i sönder till mindre bitar men det är också allt. Dom gjorde ett bottenprov från båten där dom mätte mängden plankton mot mängden plast... och lyssna på det här:
Mängden plast är 10!!!!!!!! gånger mer än naturliga födoämnet plankton. Helt sjukt!!!!! För ca 60 år sedan började man experimentera fram olika plaster och massproducera...och det är dom tingen som ligger där ute och flyter idag.

Så... nu har jag panik... Jag ser plast överallt och jag kommer att tänka på att alla mina saker kommer ligga och skräpa ner LÅÅÅÅÅÅNGT efter det att jag gått vidare till dom gröna ängarna. Jag blir också väldigt påmind om att ALLA precis ALLA plastpåsar, leksaker, köksburkar, sminkburkar, fat, muggar, engångsbestick... jag någonsin hållt i... och allt som DU hållt i ligger där ute (mycket är säkert helt oförändrat och mycket hade säkert gått att använda mer) och skräpar... det är för sorgligt! Så nu har jag inget att lägga mina mackor i, inte heller någonting att slänga skräp i... och hela sandlådan är fylld med hinkar, spadar, krattor och silar... allt i plast... och jag vill bara gråta.

Hur stort kommer skräpberget vara efter mig????

Jag försökte hitta en snutt av dokumentären på youtube... men lyckades inte... däremot kan jag tipsa om att dokumentären går ikväll igen 23:00 på Svt Kunskapskanalen.... ( det är samma kanal som barnkanalen bara senare på kvällen...) Jag ska definitivt spela in den och se alltihop! Hoppas att ni gör detsamma!

Plastkram
Mika

...lev i nuet... enklare sagt än gjort. Hela tiden påminns man om sånt som varit och sånt som komma skall... Men visst finns det inga ljuvligare stunder än dom där man stannar upp och bara njuter eller bara "är".
Här om dagen kom jag på mig själv blickandes mot himlen. Min första tanke var:
"Oj... vad blå den fortfarande är... och det är MOLN på den!!!"
Kan det vara ett tecken på att man stressat runt med näsan i backen hela tiden sökandes efter något nytt att ta sig an?
Min nästa tanke var:
"Spring och stoppa in sista tvätten i tvättmaskinen, väck den lilla, dammsuga ovanvåningen, har vi någon mat hemma...?"
Något inom mig stoppade efter två meter in i huset och jag vände bort till mitt fönster igen. Satte mig bekvämt och tittade på molnen.
Jag såg en krokodil, en fin dam och 256 pudlar...och jag mådde så bra.

Så jag önskar er en trevlig dag/kväll och vill ni ha mitt råd så titta upp på molnen eller stjärnorna... och bara koppla bort bruset.

Kram
Mika

Lyckades skissa en massa till den "nya" boken igår...jag vet inte riktigt vad den ska heta så den får heta "nya" så länge. Scannade in ett uppslag för att se hur det ser ut i datorn och tänkte att ni också skulle få se... Jag upptäcker alltid en massa fel när jag ser mina bilder på skärmen så för er som tecknar kan det vara ett tips om man har svårt att hitta kritiker.

Just det... Eftersom min dator har kraschat så har jag ingen möjlighet att ta emot mail... så ni som kommenterar via mail kan göra det här på sidan eller vänta tills min dator kommer tillbax!

En skiss:


Kram
Mika

Det riktigt forsar ner!!!! Jag är så lugn lycklig och sval!!!! Nu ska jag bara chilla, teckna lite och äta något gott. Kanske titta på en film ikväll... åh vad mysigt!

Kram
Mika

... vi var på barnteater i Hembygdsparken... den slutade med att tuppen flög till skogs ("Pettson och tuppens minut"). Efter teatern sa min stora tjej:
-Mamma! Jag ska bara se var tuppen tog vägen! och gick bakom scenbyggnaden
Jag trodde hon gick runt hörnet.
Jag gick för att hämta henne och hennes treåriga kompis.
Det var tomt bakom huset.
Bara skog...
Jag kallade på henne.
Inget svar.
Jag kallade igen.
Tystnad.
Jag gick tillbaka till vårt sällskap och frågade om dom visste vart tjejerna tagit vägen.
Nej.
Gubben gick för att leta, jag stod kvar med den lilla.
Kalla kårar i nacken.
-Ursäkta.... har du sett två små flickor? Med rosa kläder???
-Nej... där är en förresten... hon pekar mot lekplatsen.
Jag ser säkert tjugo små flickor med rosa kläder.
Jag blickar in i skogen igen...
aldrig har en skog känts så stor och oövervinnelig.
Jag skriker hennes namn om och om igen.
Den lilla i min famn skriker också:
-DIIIINA SKOOOOR HAR JAJ HÄR!
och håller upp hennes skor.
Bara tystnad.
Jag springer på stigen skrikandes med panik i rösten som blir tydligare och tydligare...
Då ser jag henne... långt borta med andra barn och två andra mammor (som var med på teatern.)
Jag kallar hennes namn igen och hon springer åt andra hållet. Mammorna skriker:
" HON ÄR HÄR!!!!" Jag blev så lättad och glad och sedan tvärförbannad. Jag ville bara krama henne men allt som kom fram var ett fräsande:
-Hörre du fröken-göken! Om jag kallar på dig vilket håll ska du springa åt då????
Från en mycket liten skamsen flicka kom en liten röst som sa:
-...ditt...
Blicken jag fick från dom andra mammorna gjorde att jag kände mig som ett riktigt rixpucko, som en riktigt dålig tråkmamma.
Vi lämnade snabbt den folkfyllda parken för varsin STOR glass i hamnen.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur dom skulle reagerat om jag gick iväg med deras barn utan att dom visste om det...



Nu ska jag gå och titta på mina ljuvliga töser när dom sover... dom springer inte så fort då!

Kram
Mika

...sommaren är vemod för mig... jag trodde jag var ensam om att känna så tills det att jag och min käraste kusin satt och snackade i telefon.
Jag känner mig stressad, ensam och inte ett dugg rolig/trevlig/intressant.
Det kryper i kroppen och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som att ALLA hittar på roliga saker med sina helt perfekta familjer och sina underbara vänner... utom jag... som inte riktigt kan komma på vad jag vill göra för ingenting känns roligt nog eller som att jag kommer hinna med det.

Jag vill inte säga det högt... men jag gör det ändå:

JAG LÄNGTAR TILL HÖSTEN!!!!!!!

Finns det fler som vi där ute?


Kram
Mika

Någonting inom mig ser igenom det... Tjugo meter kö till en skabbig pizzeria (vilket gör att den helt plötsligt anses åtråvärd...), försäljare som står och prånglar ut sina väldigt märkliga "specialerbjudanden" i varje hörna och klisterdekaler med logotyper på överallt gör att jag förstår att mycket lite är äkta här just nu. Men en annan del av mig vill också åka limousine 300 meter från min villa och ner till hamnen... eller köra cabbe med *dunk-dunk* i bilen...

Jag hjälpte U med hennes flyttloppis idag (hon ska göra sig av med sin lägenhet +alla onödiga prylar i den för att flytta till Spanien.). Vi packade upp lådvis med prylar, kläder, väskor, filmer utanför hennes lägenhet och sålde. Givetvis var jag spekulant på många av sakerna (att säga att jag älskar loppisar är ett understatement.) bland annat en mycket läcker knallblå handväska. Den såg helt ny ut och jag frågade varför. Hön öppnade den och visade att larmet satt kvar.
U    -Jag har inte stulit den men det kändes jobbigt att gå tillbaka med den...
Jag- Jaha...okej... men så här kan vi inte sälja den...
En liten tjej som också hjälpte till ville också ha den.
Efter lite överläggning kom vi fram till att vi skulle klippa av larmet som satt inne i fodret och så kunde "den lilla tjejen" få den. Sagt och gjort. Kunder kom och gick men det var ganska glest mellan besöken. Vi satt och snackade lite och kom på att några kunde gå en runda och titta lite i affärer. Så jag, C och barnen tågade iväg. Jag stampade glatt in i första bästa märkesaffär och:
-BBBBBBEEEEEEEEEEEP, BBBBBBBBEEEEEEEEEEEP....
Larmet går igång. Kassörskan ler mot oss och säger:
-Prova gå in igen.
Jag backar och går in igen.
-BBBBBEEEEEEEEEEEEPPPP, BBBBBBBEEEEEEEEEEEEEEP!
Då slår det mig. Jag klippte av larmet och la det i fickan.
"hur dum får man vara???"
Det tjuter i hela butiken och varenda snorkig Östermalmstant som hittat till sydligare breddgrader stirrar på mig.
Kassörskan tittar frågande på mig. Jag rodnar långt mer än normalt och skriker, över larmet:
-DET ÄR MINA SKOR SOM PIPER. ("Var fick jag det ifrån?")
-KOM SKA JAG TITTA I DOM! Skriker hon tillbaka. Jag backar i ren panik och skriker:
-NEJ! JAG GÅR HEM OCH BYTER! DOM GÖR ALLTID SÅ HÄR! Jag ser hur kassörskan vill vara hjälpsam och hur hon gör sig redo att larma av mina skor...
"Men gode gud! Tänk när hon gått igenom mina skor och inser att det fortfarande piper om mig... hur ska jag förklara att jag har ett avklippt larm i fickan???"
-NEJ!!! KOM!!! KOLLA OM DU HAR EN LAPP I SKORNA!!!!" skriker hon vidare över det öronbedövande larmet när jag vänder mig om för att fly fältet.
Högröd i ansiktet och med känslan av att inte riktigt passa som turist i min egen stad var jag var tillbaka på loppisen och överlämnade larmet på ungefär tre röda.

Generade kramar
Mika

...för femte gången på två år. Nu hoppas jag verkligen att dom byter ut den mot en ny. Detta ställer till oanade konsekvenser där ute i universum... hur ska det gå? om inte jag kan lägga ut alla dessa overkligt, nästan snudd på genialiska inlägg på min blogg... hur ska jorden kunna snurra och fåglarna kvittra???

Nu måste jag gå... den lilla är gammal nog för att ta eget toalett papper men inte gammal nog för att förstå när det blir för mycket... *suck* ...gulligt men frestande för nerverna.

Peace out!
Mika

....så här på högtidsdagen bjuder jag på ögon OCH örongodis!!!!

Blev tipsad av "min" S om den. (Ni vet hon som blev friad till uppe på empire state building i N.Y)

Enjoy!
Tårtkramar
Mika

Jag ska på vernissage idag... underbart skoj! Jag tycker så mycket om Håkan Nybergs målningar och det var ett tag sedan jag såg dom... ska bli roligt att se vad han hittat på sedan sist...
Men jag minns inte sist jag var på vernissage... jag kommer inte ihåg om man tog med sig något till konstnären...
JAG KOMMER INTE IHÅG... är det ett tecken på att man blivit till åren eller bara att man är förvirrad...

Imorgon lämnar jag årtalet 31 och flyttar vidare till 32... ska bli spännande att se om jag ser annorlunda ut imorgon. *fniss*... Hoppas på en insjö med paketer... Jag ÄLSKAR paketer... stora, runda, fyrkantiga, mjuka... Men mest av allt hoppas jag på att det blir en sådan där dag som man bara njuter av.

Kram
Mika

....Yiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipppppppppiiiiiiieeeeeee!

Jag erkänner. Lika trevlig som jag kan vara runt lunch (eller någon annan del av dagen) lika fruktansvärt otrevlig, elak, skrikig och förbannad är jag på morgnarna innan jag fått frukost.
Det är sååååå pinsamt... för jag menar innerst inne inte det. Den "lilla djävulen" släpps liksom bara loss och jag slamrar, bankar och skriker "nu är det frukost!!!!! NU ÄR DET FRUKOST !!!!!! NNNNNNNNUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!"
Jag har fått vuxna, barn, katter, hundar och till och med en hamster att börja gråta i min morgonelakhet.

*suck*

Sedan sitter jag där full med adrenalin och fradga i ett hörn och tuggar på en macka, bäftande och lugnar ner mig... och undrar vad som hände...antar att det är Regina som är framme och härjar... that biatch!!!!

Behövs det lobotomi för att bli av med en sådan dam eller räcker det med terapi??? Kanske skulle jag ta nästa semester på en öde ö och svälta bort henne??? Nope... det perfekta sättet att bli av med henne har jag här:

Man dog i kar med choklad.

Då skulle hon nog bli nöjd...

Nej, nu ska jag återvända till mitt kaffe!

Kram
Mika

Några veckor innan jul yttrade sig min äldsta om att hon önskade sig ett hello kitty hus... ja; det och ungefär 156 andra saker. Hon fick inget hello kitty hus och inte heller 155 av dom andra sakerna. En vecka efter jul kom frågan:
-Mamma... varför fick jag inget Kitty hus?
Jag svarade något liknande:
-Man kan inte få allt man önskar sig...
En vecka till passerade och jag fick frågan om jag inte kunde köpa ett Kitty hus. Jag svarade så klokt jag kunde igen. Sex månader senare pratades det fortfarande om Kitty hus. Jag trodde det skulle gå över men önskan verkar ha fastnat. Efter sex månaders förnuftigt förklarande om pengars värde kändes det inte rätt att bara gå och köpa ett hus... *suck* (varför gjorde jag inte det bara???). Så vi gjorde upp en plan jag och snäckan. Jag frågade henne vad hon kunde hjälpa till med här hemma och snart hade vi fått ihop en lista på tre saker. Det blev bädda sängen, duka på bordet och städa upp alla leksakerna. Sedan ritade vi, på ett papper, Kitty huset och en väg som ledde till det. Vägen delades upp i ett rutmönster och jag berättade att om man hjälpte till med dom tre sakerna fick man kryssa i ett visst antal rutor... allt mycket pedagogiskt... men kanske inte direkt lämpligt för en fyraåring... men oj vad hon överraskat mig! Hon är verkligen superduktig och verkar förstå lite hur det fungerar... och hon kämpar på som bara den...
Igår var vi på leksaks affären... för att glutta lite...och vad upptäcker jag? Jodå! Mycket riktigt! Kitty husen är slut... jag frågar en expedit och hon kollar upp det...
...det verkar som dom har slutat tillverka det... här sitter jag och googlar som en idiot efter Kitty hus... jag tror INTE det är lämpligt att ens försöka förklara att alla hus är slut.

Kram
Mika

Ps! Jag är glad om jag slipper se fler idiotiska Hello Kitty prylar... det här huset tar fasiken alla rekord! Undrar vem som bor där??? Ds

...att jag skulle ta tio stycken... och sedan lägga bort påsen...

...för jag såg en bild på en barndomsvän (oförskämt smal och snygg sådan) och kände att sådan vill jag också se ut...

...jag tänkte det när jag öppnade min påse M&M som gubben tagit hem till mig...

...lite senare insåg jag att jag visst glömde lägga bort påsen...

... nu vet jag inte hur det ska gå till...

...för jag tar tre stycken... tänker:
-när jag ätit dessa så går jag bort med påsen!
...men när jag ätit dom så tänker jag:
-Bara tre till...

Det är som att jag har en tvilling i min kropp som lixom inte kan få nog.

Jag döper henne till Regina... det tror jag passar en sån...

"Hörre du Regina!!! Far och flyg ditt gamla spöke!!!"

Jag tror inte hon hör mig... för mycket glufs-glufs i truten.
 
Kram
Mmmmmmika

Det började med halsen, stora blåsor som skrapade varje gång jag svalde.
Nästa dag var det bihålorna... ajajajajaj,
Dagen efter kändes bihålorna OK men i stället slog det lock för örat så jag inte hörde ett JOTA (osäker på om detta är ett ord eller ens ett uttryck?).
Nästa dag var det en visdomstand...
dagen efter det (idag) känns det som en kindtand spruckit...

Diagnos någon?
Ska jag vända mig till tandläkare eller läkare?

Mika

När jag träffar en "ny" människa och dom frågar vad jag arbetar med så svarar jag alltid snällt:
-Försäljare på systembolaget.
Ibland krånglar jag till det för att det ska låta lite roligare och säger:
-Regional butikskommunikatör inom systembolaget.
Detta säger jag trots att jag har en väldigt ilsken och bestämd röst som skriker inom mig:
-SÄG ATT DU ÄR ILLUSTRATÖR! SÄG ATT DU ÄR KREATIV!!!! SÄG ATT DU ÄR KONSTNÄR!!!!!!

Det känns inte legitimt att presentera mig så.
För jag har inte papper på det.
Orättvist!
Jäkligt orättvist!
Eller är det jantelagen?
Kanske är jag rädd för följdfrågor.

En gång presenterade jag mig som serietecknare... då hade jag slitit med seriestrippar i ett helt år och jag var helt enkelt trött på att aldrig få något erkännande... Det var på en bar. Med en massa fulla tjugoåringar...ryktet spred sig som en löpeld... dom blev jätteimpade och frågade var dom kunde läsa mina strippar...
Då ångrade jag mig. Big time... och svarade:
-Lite här och där... och tänkte på röran i lägenheten där dom låg utspridda. Sedan låtsades jag vara väldigt upptagen med min vän och ville inte diskutera saken mer... gud vad pinsamt det kändes.

Jag arbetar som en idiot med mina bilder...jag borde få kalla mig för illustratör utan att få följdfrågor.

Vilken titel har du, är det samma som du önskar att du hade? Om inte: vilken är din drömtitel????

Kram
Mika

...var inne på en blogg och läste den här historien:

"Idag är det första juli. Det betyder att det är den första juli i hela världshistorien"

...jag fattar inte... gör du?

*trög*

...jag är av den sorten som inte bör sola. Jag har fått höra det sedan jag var runt tio år och läkarna har tjatat "reglerna" för mig om och om igen.
Reglerna har varit:
-ALDRIG i solen mellan 11:00 till 15:00 på dagen.
-Övriga tider ska solskyddsfaktor "så-hög-som-möjligt" användas, helst svarta(!) kläder och hatt.

Jag vet inte varför det har blivit så för mig... där finns ingen i min familj/släkt som har det likadant... det jag kan gissa på är att jag brände mig i solen när jag var liten.

Att följa "reglerna" har gått bra vissa år och andra inte. Försök förklara för en sextonåring vars högsta dröm är bruna ben och blont hår att hon inte får sola...

Nåväl. Nu har jag egna barn och jag vill inte att de ska behöva fly solen... så jag har läst undersökning efter undersökning och redovisar mitt resultat här:

UVA är de strålar som är skadliga. Det är dessa som tränger djupare ner i huden och gör att man blir brun. Det är dessa som bildar vitamin D och det är dessa som ger hudcancer (malignt melanom).

UVB strålar är mindre farliga det är dessa som gör att vi bränner oss och får svedande hud av solen.

Solkrämer skyddar mot UVB strålar men det är MYCKET osäkert om det överhuvudtaget skyddar mot UVA = hudcancer. Så bara för att du inte blir röd betyder det inte att du är skyddad. Därför ska INGA barn vistas i solen mellan 11:00 och 15:00 utan kläder samt huvudbonad (vuxna utan några problem max 30 minuter) för då är UVA strålarna som skadligast.

Det finns mängder av tester om vilka solskyddsmedel som är bäst/sämst och det finns även de som innehåller cancerogena ämnen. Dock ändrar preparaten formula så det är svårt att råda till något medel som ska vara bra från år till år. Här är ett test som är gjort 2008 av testfakta... det är det bästa jag har hittat men sedan dess har det framkommit att även fysikaliskt filter är/kan vara skadligt och minst ett preparat har ändrat formula. Vit t-shirt eller tunn skjorta är det sämsta skyddet av alla.

Så... vad råder jag dig till? Sola med måtta... i alla fall till elva på dagen och efter tre på eftermiddagen. Under den tiden rekommenderar jag dig en god bok i skuggan av ett träd... eller kanske gå in och läsa min blogg ;).
Jag kommer låta mina barn leka i skuggan mitt på dagen och i solen med keps och solkräm före och efter... vi ska bli mer kontinentala i det här hushållet och kalla det "siesta-tid".

Mer bra läsning:
Vilken typ av solare är du?

Soliga kramar
Mika

...får man slänga hela potatisar i komposten? Blir det nya potatisar nästa år då?

Jag befinner mig i Båstad och snart, mycket snart blommar denna by med hela sin prakt för alla som orkar och vill göra av med pengar. Det har i och för sig redan börjat. Man blir förvånad över hur mycket snaijsiga (skånska??? Betyder "fina") bilar det finns i vårt lilla avlånga land. Det får en till att börja fundera på hur mycket som är riktigt och hur mycket som är yta. Det finns en skröna som berättar om en(?) kille som kommer hit en vecka varje år och kör dom coolaste bilarna och sprutar mest champagne... när han sedan åker han hem till ett högst ordinärt liv där han får knega som en idiot för att ha råd till nästa tennisvecka i Båstad... Sant? Jag vet inte...

Här om dagen var vi, hela familjen, på stranden för första gången i år. Varje år är man ringrostig på vad man ska ha med sig men jag tyckte vi lyckats ganska bra denna premiär. Filt, vattenflaskor, solhattar, badkläder, badrockar, handdukar... ja ni förstår säkert... Vi la oss till rätta på stranden, gubben och barnen gick och badade. Då kom en annan familj och lade sig bredvid. En stor kärra hade dom med sig med attiraljer. Matchande sunblock kläder till alla barnen (komplett med kepsar, långärmade tröjor...osv) Mannen i familjen fällde upp ett stort tält (solskydd) och blåste upp badleksaker till höger och vänster. Kvinnan lade sig tillrätta i sin panosbikini med matchande rutig solhatt. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det var fullt med överlevnadssaker och badbollar, hinkar, håvar...tillråga på allt hade mannen en pytteliten orange solhatt som precis täckte flinten. Givetvis var dialekten stockholmska. Jag funderade på att blogga om skillnaden mellan turister och inneboende men sedan kände jag att det nog bara är jag som är tramsig som funderar på sådant.
På väg hem efter en härlig dag möter vi (jajjemen vi kan gå till havet!) en grupp människor. Jag hamnade lite bakom eftersom jag fått en sten i skon och när dom kommer mot mig hör jag den ena säga lågt till en annan:
-Det där är en typisk bjärebo. Sedan vänder sig den andra och tittar på min gubbe.
Först fnittrade jag förtjust men det gick snart över till ett skratt. Gubben var måttligt road när jag förklarade orsaken till mitt skrattanfall...
Så jag antar att det är fler än jag som märker skillnad på turist och ortsbefolkning... och om ni ursäktar mig så ska jag nog ringa och kuttra lite för min oerhört manliga, långa, lite ruffiga, med-väldigt-blåa-ögon, sexiga Bjärebo nu...

Kram
Mika

...det är ljummet ute... klockan är inte nio ännu och det är ljummet ute. Igår när jag skulle gå och lägga mig svor jag över att jag inteöppnat fönstret tidigare... tills jag insåg att det var öppet...
Jag njuter av värmen, för första gången någonsin så förstår jag vad det är alla pratat om.

Nu ska vi på poolparty!

Ljumma sommarkramar
Mika