Nu har räknaren gått över 6000 besökare!

Så nu flyttar jag! Hit:

Hemma hos Mika.

Hoppas att du hälsar på!

Kram
Mika

Ps. Det KAN hända att jag flyttar tillbaka igen... känner mig inte riktigt hemma där borta ännu... men det kommer förhoppningsvis med tiden...Ds

Hm... när jag var 20+ tecknade jag oooootroligt mycket seriestripar. Min plan var att få dom publicerade i någon dagstidning...eller veckotidning... eller månadsblaska... min plan var kort och gott att få den publicerad. Den kom nääääääästan med på egmonts lista... en vecka innan tryck så fick jag besked på att den var ratad. Efter så mycket arbete blev jag less och lade ner den.

Hittade några gamla stripar ikväll när jag städade ateljen... Då hette serien 20 nå´t. Men jag tror att om jag ska fortsätta på den så får jag uppdatera den till 30 nå´t. ;)

Smakprov?

Ja visst!

Jag är förkyld... tokigt förkyld skulle man kunna uttrycka det. Igår var jag så trött så när jag stoppade om den Stora frågade jag:
- Kan vi sova länge imorgon??? Snälla!
- Ooooh ja mamma!!! Lovade hon mig.
Jag gjorde föregående inlägg, drack en kopp te och tänkte:
"Jag ska gå och lägg mig nu!" Sedan somnade jag...
...i soffan...
Jag drömde att jag frös.
Klockan 02:45 vaknade jag iskall och hade ont i hela kroppen. Förbannade mig själv när jag gick och smetade av maskaran. Gick och lade mig i den varma sköna sängen och tänkte:
- Nu ska jag i alla fall få sovmorgon!!!
Klockan 04:16 vaknade jag med ett ryck. Något bankade i källaren...eller drömde jag?
Nej! Där var det igen!
Fan! Inbrottstjuvar!
Jag vet inte om ni vaknat så någon gång... men man kan liksom inte bara ringa polisen... och man kan liksom inte bara somna om... man måste gå och se vad det är... fast man VERKLIGEN inte vill. Första känslan är att man vill smyga... så tyst så att ingen hör en... men sedan undrade jag om det verkligen är så smart... tänk om man råkade smyga på någon som inte ville bli smygd på. Bättre är det kanske då att stampa??? Så jag STAMPADE allt vad jag kunde... här uppe... bara för att jag var så rädd så smööööög jag ner för trappan sedan fick jag panik och stampade stilla på hallgolvet. Som när man "joggar på stället".
Då hör jag att det knarrar i en dörr... Jag började nästan gråta.
Det prasslar utanför dörren bakom mig.
-Mamma... när ska du gå och lägga dig??? Frågar Stora från ovanvåningen.
-... s n a r t...  piper jag fram och insåg att den rösten skrämmer inte någon.
-GÅÅÅÅ OOOOCH LÄÄÄÄGG DIIIG! Bullrar jag med min mest manliga röst men inser att även den är väldigt fånig och inte alls skrämmande. Mer pubertal och osäker.
Jag tänder alla lampor på mellanvåningen och försäkrar mig om att ingen gömt sig någonstans.
Det känns kallt upp i trappan när jag tänder källarbelysningen, nästan som någon lämnat ytterdörren öppen.
Väldigt låååångsamt gick jag ner, långsamt så att alla eventuella bovar skulle hinna ut.
När jag kom ner såg allt ut som... vanligt... Ja förutom en enormt stor mördar snigel som vilset kröp runt på golvet.
Jag tittade på snigeln och gick upp hostande och nysande för trappan. Allt adrenalin gjorde sig påmint och när jag kröp ner i sängen var det helt omöjligt att somna. Till slut somnade jag. Mina sista tankar var att jag i alla fall skulle få sovmorgon.
07.03 väckte den Stora mig och sa:
-Vi vill ha frukost!
-... men... sa jag med stängda ögon, vi skulle ju sova länge idag!
- Det har vi gjort! Nu ska vi äta frukost!!!

... idag har jag letat efter den enorma mördarsnigeln i källaren... hittar den inte! Funderar även på vad det där bankande ljudet kom ifrån...

Idag skulle jag varit med i tidningen. När jag öppnade den var jag inte där. Det var inte så att själva artikeln jag skulle varit med i var borta... nej... bara jag.
Kände mig lite osynlig...
Jobbade en timme... och insåg att "alla" fått kaffe utom jag...
Kände mig ännu mer osynlig.
Ju längre tiden gick desto mer genomskinlig och låg blev jag där jag gick bland alla kunder i butiken och i takt som jag blev mer och mer transparent så stegrade sig min förkylning.

Jag ville bara hem.

Så kom det en liten farbror gående i butiken.

-Hej! Sa jag och log.
-Hej! Sa han. Jag väntade lite innan jag frågade:
-...vill du ha hjälp?
Då log han mot mig och sa:
-Neeej... jag står kvar för jag fick ett sånt underbart leende av dig! Jag måste stanna upp och njuta av det... Det är sånt man uppskattar när man är gammal och ensam.
Då! Just då! Kände jag mig så levande och synlig. Skit i tidningar och kaffe... det betyder ingenting!
Vi småpratade lite till om ditten och datten.

Jag hoppas att han kände sig mindre osynlig när han gick ut ur butiken... det gjorde i alla fall jag.

Kram
Mika

10 grader ute och BAM! vi är förkylda.

Hela högen snörvlar och har ont i halsen.

Den största tjejen får hela tiden höra att det är för att hon har för lite kläder på sig när hon är ute... tur att hon är smart nog att räkna ut följande:
-...men ni har inte för lite på er... och ni är också förkylda.

*Suck*

Hur blev hon så bright?

Jag har gått tillbaka till att producera min bok... ni "trogna" som har följt med vet att jag gör en egen barnbok... tittade tillbaka ett år i bloggen och insåg att jag inte arbetat med den sedan dess!
Då för ett år sedan var jag på väg att skicka den till bokförlag... med tre färdiga uppslag. Har ändrat mig och tänker göra den helt färdig.
Jag känner mig lite frustrerad av bristen på tid. Inte för att jag har bråttom eller så... men jag vill måla på dagtid och känna att jag kan softa på kvällarna. Sitta i soffan och titta på tv... läsa en bok eller ta ett bad.
Men på dagarna arbetar jag... för att kunna försörja oss...
En dag, snart, så tänker jag slå ihop dom två.
Jag tänker försörja oss på att måla... jepp! Really soon! (Ett tecken på att det snart kommer ske är det där dollar tecknet som mysteriskt nog har hamnat här uppe i "flikarna" när man går in på ett inlägg. Någon mer än jag som ser det? Tänkte först försöka ta bort det... men eftersom jag inte är teknisk nog så får jag se det som ett tecken på välstånd.... ;) )

Åååå... vad mycket bladder det blev ikväll... kan bero på att det är måndag imorgon och jag inte vill gå och lägga mig... som vanligt...

God natt sov gott vänner!

Mika

Såg ett program här om dagen. "Sex education..." något hette det. Följande hände:

Tv-teamet hängde upp ca 40 bilder på bröst i olika storlekar, färger och former. Ett av paren var plastikopererat.
In i rummet kommer en grupp pojkar i 16 års åldern.
Man frågar killarna vad dom tycker och tänker.
Alla visar någon slags avsky för bilderna. Alla utom ett par bröst. Dom plastikopererade.

Sedan tar man in en grupp tjejer i samma ålder och frågar samma sak.
Samma svar! En slags avsky och obehag för alla bilderna utom det paret som är plastikopererat.

Men... det är egentligen inte så konstigt... Alla bilder och tillgång till media där plastikopererade tjejer visas fullkomligen trycks upp i ansiktet på en.
Frågan är om tjejerna någonsin kommer tycka att deras kroppar är tillräckligt bra. Stora som små som hängiga som toppiga. Det är dom som är naturliga! Det är dom som är mänskliga! Det är dom som är perfekta precis som dom är!!!

När döden kryper nära inpå är det lätt att se vad som är viktigt i livet. Allt jag vill göra är att vara nära min familj och njuta av dom.
Plötsligt blir det oväsentligt att bli av med tio kilo eller att springa benen av sig för karriären.

(Förtydligande är kanske på sin plats... jag har en vän sedan länge tillbaka som nu ligger väldigt sjuk. Det hela är mycket sorgligt och känns väldigt tungt.)

Njut av det som är verkligt viktigt idag. Njut här och nu! Var tacksam för det du har och lev för dina nära... det är dom som verkligen betyder något.

Kram
Mika

I dagar... nej! VECKOR låg jag på knä flera timmar om dagen och drog ogräs mellan plattorna utanför huset. Vi har nämligen en stensatt altan som är ganska stor och eftersom den gränsar mot en skogsglänta så får den både rikligt med skugga och fröer. Mitt mål med att dra ogräset var att jag ville ha det fint... (märkligt med oss människor där...så mycket arbete för att ha det fint!) Jag lyckades fylla den ena av mina kompost lådor med ogräset. Någonstans trodde jag att jag lyckats! För det har hållt sig sååå fint här ute.

Tills gubben idag kom och frågade mig vad jag tyckte om plattorna.

-Vaddå? frågade jag.
-Har du inte tänkt på att det nästan inte är något ogräs?
-Eh...jo...

Då berättar han att min nästan-svärfar sprutat round-up på plattorna när vi var iväg till Stockholm.

Round-up?

Jag ska införskaffa en flaska till nästa vår... undra sa flundran vad jag ska göra med all tid jag får över!

(Tack S!)

Kram
Mika

Ibland händer det saker runt en som är svåra att förklara. Man känner i hela sin existens att det som händer är utanför den egna kontrollen. Som idag.

Jag hör ett ljud i hallen, går dit för att se vad det var. Upptäcker att jobbnycklarna ligger på pianot (skulle lämnat dom igår...men den Stora var sjuk.) Tar upp telefonen ringer jobbet. Inget svar. Klär på barnen och gör oss i ordning för att besöka en blomsteraffär (inneplantorna har fått ta mycket stryk denna sommaren... läs: torra bruna blad i varenda kruka.)
I bilen ringer jag om och om till jobbet. Inget svar. Till slut kom jag till korsningen där jag väljer om jag vill ta motorvägen till Ängelholms trååååkiga blomsteraffär eller om jag vill ta dom lantliga vägarna till den ljuvliga "Hallandsåsens växtbutik". Eftersom jobbet inte svarat än valde jag motorvägen. Precis när jag kör på svarar C glatt. När jag frågar om nycklarna säger hon att jag kan vänta tills nästa gång jag jobbar.
-Äh, nu är jag redan på väg! Säger jag och stampar gasen i botten till tonerna av mamma Mia´s "Dancing queen".
Jag funderar lite vad jag egentligen håller på med...hur tusan kunde jag och barnen bli klara så snabbt??? Klockan var tio minuter i tio på FÖRMIDDAGEN och vi hade inte ens stressat!
Precis när jag svängt in och stannat bilen ringer mobilen. Jag drar upp den och svarar.
Det är blodcentralen som har akut brist på blod. Jag säger att jag kan komma och donera men jag har barnen med mig. Helt ok med tjejen i telefonen.
In på jobbet, lämnar nycklarna, in med barnen i bilen igen och iväg till sjukhuset.
När jag kommer in på centralen står "bilen" och väntar på att få ta med sig blodpåsarna.
"Vi får skynda oss så vi hinner få med ditt blod!"
Damen med "blodbilen" stampar otåligt och när min påse är full rycker dom den direkt.

Varje liten händelse i sig verkar kanske inte vara något som är ödesbestämt... men känslan av att något annat styrde mina val och händelser idag övertygar mig.

...och visst blir man lite nyfiken på vart min donation tar vägen... och hur den kanske ändrar allas våran framtid på ett eller annat sätt.

Kram
Mika

Ps. Jag rekommenderar att ge blod! Man mår bra av att hjälpa andra... och dessutom blir barn under 6 år extremt imponerade av sin mamma som gör det HELT FRIVILLIGT! Ds.

Jag vill skriva ner en berättelse som handlar om livet. Om glädje, om sorg, om längtan, om hat...

Jag vill skriva ner en berättelse som får dig att skratta, gråta och förlåta.

Jag vill skriva en berättelse som vänder upp och ner på hela ditt liv, en som berör, en som förändrar den du är i grunden.

Jag vill skriva en bok...

Vad är realistiskt?

Låt aldrig någon påstå att dina drömmar inte är realistiska... det enda som håller många borta från att uppnå sina mål är att någon eller något säger dom att det "är inte realistiskt".

Om vi bara hade gjort det som var realistiskt skulle vi inte klättra i berg, flyga flygplan, bygga slott, utvinna el... om alla var realistiska skulle vi inte komma någonstans.

Så var modig! Var orealistisk. Sträck ut dina armar och kasta dig ut! Arbeta hårt för det du vill ha och DRÖM, dröm så mycket du bara kan!

Kanske är allt dansande igår som gjorde det. Kanske är det hösten som gör sig påmind. I natt hade den Stora feber och således har vi varit hemma idag.

Den Lilla?

Nej... henne skickade vi till dagis (hon har TJATAT hela helgen på att gå dit.).

Så annorlunda allt blir med ett barn hemma.

Jag har spelat 23.654 olika spel, läst 4 böcker och 36 bamsetidningar högt. Lekt med lera och pysslat. Som tur är kom gubben hem nu och tog över........... så jag kunde laga kålpudding... (Ha! Vuxenpoäng på den va!!?)


Idag har jag sökt ett jobb... ett sånt där jobb som man inte är kvalificerad till... men man tror att man skulle bli så jäkla bra på just det jobbet att man liksom inte kan låta bli att söka det. Jag pratade med rekryteraren och det var MÅÅÅÅÅÅNGA som sökt, säkert många med utbildning och erfarenhet men jag hänger inte läpp för det! Hahahaha... jag hoppas på att min översnygga layout på mitt curriculum vitae glänser över alla andras! Datafel är inte heller att förakta... jag tror mina chanser ökar i alla fall pyttelite om mitt CV är det enda som kommer in.

Nu ska jag titta på min kålpudding, koka lite grönsaker, röra ihop en sås... och sedan ska jag kalla ner resten av familjen på middag!

Peace out!
Mika

Idag fick jag sovmorgon. Sovmorgon är för vissa något ytterst trevligt som gör dom lugna och harmoniska. Inte i mitt fall. Jag tycker det känns som hela dagen har gått när jag väl kommer upp så jag börjar dra i allt möjligt och tar tag i dom mest udda projekt. Tydligen är jag inte särskilt trevlig heller... som den Stora uttryckte det:

-Mamma... det känns som du har vaknat på fel sida!

-...PRECIS SÅ ÄR DET!!! Utbrast jag och tyckte att hon var den mest insiktsfulla 5 åringen i världen.

Sedan satte vi på glad tjejmusik dansade och sjöng.

- Nu känns det som du blev mycket gladare.

...tänk vad lite som behövs ibland!

Imorgon sätter jag klockan på 05:00.

Kram
Mika

På mitt "extra-knäck" är Maggan som allas mamma. Hon skäller på oss när vi stökar till för mycket och göder oss så vi ska hålla oss runda och fina ;-). Maggan gör dom mest underbara marmelader och dom godaste delikatesserna... jag tror att i en perfekt värld hade Maggan en egen marmelad och delikatessfabrik... och jag var provsmakare...

Illu:Mikaela Nordllund