Mikas atelje...

Vaknade i morse med två små flickor sovandes på varsin sida om mig... dom är så otroligt härliga och mysiga när dom sover... Båda hade tryckt sin lilla näsa mot mig så jag kunde känna varje liten snarkning och litet andetag. Jag låg så i säkert en timme, alldeles stilla och bara njöt... för någonstans inom mig finns det en liten röst som tjatar om och om igen:
-Njut... det varar inte för evigt...
Jag tycker det är bra att rösten finns där... men jag önskar att den inte gjorde mig så förbaskat vemodig.

Här om dagen lovade jag min dotter att hon, farmor och mormor skulle få bo hos mig för alltid...
Undrar vad farmor och mormor tycker om det ;).
Men jag ska inte hymla det är en liten dröm hos mig... ett STORT (så man inte trampar på varandra) generationsboende... tänk vad härligt om man kunde bo nära, nära sin familj och dom man älskar... där alla hjälps åt med det man kan...
När slutade vi egentligen ta hand om våra föräldrar när dom blev gamla? När slutade vi ta in dom i våra hem och låta dom få en trygg och lugn ålderdom??? Kommer vi gå tillbaka till det nu när det inte finns platser på ålderdomshemmen? eller bor vi för trångt och lever för hektiska liv för att det ska fungera?

Hm...