Mikas atelje...

...det är något med mig och kameror dom här dagarna. Igår tappade jag C:s fina, fina digitalkamera i marken. Du som läst gårdagens inlägg förstår hur jag mådde av detta: jag började nästan gråta! Kameran gick sönder men inte tilräckligt för att få ut en ny på försäkringen.
Idag kom vi till dagis och då visade det sig att det var gruppfotografering... och vi vill ju ha med den lilla fast hon inte är inskolad ännu... så vi stannade fast vi skulle träffa Martina och Ellen klockan nio. När klockan slog hel och fotografen var redo var hälften av barnen borta... tio minuter över stod jag och nästan skakade av stress (jag är INTE stresstålig... måste lära mig hantera stress!!!) När alla barnen väl var samlade ställde sig den lilla upp och började gråta. "Rädda vad som räddas kan" tänkte jag, sträckte ut armarna, sprang runt på gräsmattan och lät som ett flygplan. Och ta mig tusan! DET FUNKADE!!!!! Fröknarna skrattar på kortet i alla fall och några av barnen (dom flesta såg mest fundersamma ut ;) ). Två sekunder senare satt jag och den lilla i bilen och körde med ilfart till öppna förskolan.
När vi parkerat och hoppat av bilen så skådar jag med mitt ena öga en... du kan aldrig gissa...: jo en kamera som någon tappat! Den lämnade vi till polisen.... så om du tappat en kamera kan du hitta den där!

Vad e det universum vill säga mig...