Mikas atelje...

Idag har det varit intensivt för min stora, lilla, tjej. Det hela började med att hon hittade en halloween eldgaffel i garderoben och jag svarade att:
-Den hade pappa när han klädde ut sig till djävulen.
-Vem är djävulen?
-Vet du vem gud är?
-Nej...
-En del människor tror att det var gud som skapade jorden.
Här får jag en mycket förbryllad min från fyraåringen och ett buttert:
- Varför...vad? Nej jag förstår inte! Vem är han???
-Vissa tror att gud är en farbror med vitt skägg som sitter på ett moln och tittar ner och andra tror att gud är i allt levande. Att du har lite gud i dig, att jag har lite gud i mig...att katterna och blommorna har lite gud i sig. (Jag ser att detta inte leder till någon klarhet för henne så smarta jag fortsätter in på djävuls spåret...)
-Man säger att gud är den gode och att han har en ovän som är hemskt elak. Han kallas för djävulen...
-Varför är han elak? Rivs han? Ljuger han?
-Ja han är elak och har horn i pannan och en sådan där eldgaffel. Säger jag och hoppas på att det här samtalet ska ta slut.
-Mamma... jag tycker det är ganska läskigt när gud sitter i min garderob och tittar på mig.
Här efter följer ett annat samtal som inte innefattar några farbröder över huvud taget... farbröder är svåra att gestalta som snälla... speciellt om dom verkar stränga. I stället kom vi tillsammans fram till en historia om fröer som flyger fnittrande runt i rymden och letar efter någon som dom vill ska bli deras mamma och pappa. Väldigt flummigt... men samtidigt väldigt trösterikt speciellt för den lilla som helt var inne på det spåret och kom med en massa ideer om hur allt går till. Sedan tittade vi i boken "Ett barn blir till." av Lennart Nilsson. En helt underbar bok med massor av fotografier om hur ett barn blir till. Den lilla var helt fascinerad och berättade om hur mysigt hon tyckte det var i magen. Hon tittade länge, länge på bilderna och jag försvann bort i tankarna men rycks snabbt till sans igen när jag hör:
-Varför kommer alla barnen ut genom rumpan?
Herre gud!!! Jag hade glömt att dom bilderna också var med. Mitt svar blev kort och koncist:
-Det är inte rumpan... och det är inte där man kissar... det är ett annat hål där barnen kommer ut.
Barn är helt fantastiska. Hon var nöjd med svaret och fortsatte bläddra bland bilderna.
Vid kvällsmaten verkade allt ha lagt sig och vara bortglömt. Då mitt i allt kommer den läskigaste frågan av alla:
-Mamma. Kommer vi att dö?
Efter en lång paus och en sjutusen tankar i mitt huvud svarar jag:
-Ja min älskling. Vi kommer att dö.
Detta var inte så populärt, så jag sa:
-Men det är en bra sak!!! Annars finns det inte plats för fler barn!
-HAR DU INTE PLATS FÖR OSS???? Hennes ögon är nu stora som tefat och alldeles tårfyllda.
-Jo älskling! Jag tänker på att ni kommer att få egna barn en dag. Vem vet....dom kanske redan flyger runt som små frön här och kollar in oss och fnittrar...
Detta går hem hos henne och hon ser lugnare ut.
-Mamma... kommer Molly och Emma också att dö?
-Ja. Alla kommer att dö. Men inte på mycket länge och inte samtidigt.
-Jag vill bo med dig när jag dör... och läsa en massa böcker...
-Ja det får du så gärna älskling.

Jag är helt slut nu. Jag hoppas att hon inte får några bestående men av det här.

När jag var liten kunde jag ligga vaken i timmar...livrädd för att Hallandsåsen skulle spruta lava eller att jorden skulle gå under. Jag hade en plan om detta skulle hända. Jag skulle ta min lillebror och så skulle vi sätta oss i ett speciellt skåp på toaletten. På så sätt skulle vi klara oss...

Något att tänka på om man har små barn hemma... dessa gömmer sig gärna om det börjar brinna... prata med dom och berätta att man ska springa eller krypa ut... bestäm en plats... så dom vet vad dom ska göra...

Kram
Mika