Bikt!

Jag är tidsoptimist. Jag tror att jag klarar av allt på ingen tid alls. Jag stressar som en idiot genom det mesta här i livet och när jag bjuder över folk på middag så önskar jag att det var dags för dessert innan dom knappt satt sig ner... för på så vis hade vi snart varit klara.

Jag tror att jag klarar av allt... på ingen tid alls. Så när människor i min närhet ber mig om hjälp så är det klart att jag ställer upp. "Hon/han verkar ju behöva min hjälp... jag kan göra mitt efter..." Sedan står jag där mitt i skiten med hundra saker som jag skulle gjort i förrgår.

När jag på något vis lyckats ta mig igenom hela dynghögen av tjänster, åtaganden och sysslor så rasar jag ihop som ett korthus och finner inte orken till något... inte ens det som i vanliga fall är roligt.

Det räcker nu. Det är bra nu. Jag har min lösning och det är inte tio "Ave Maria". Jag ska säga "nej" eller "jag behöver mer tid..."
Jag har min tid planerad. Det jag ska göra är viktigt.

Detta kommer bli svårt... jag sitter redan och funderar på hur det kommer gå... men jag måste vara stark här. Måste stå upp för mig själv.

...men först måste jag lära mig att inte hålla andan när jag tänker dom här tankarna... ;) *pustar ut*

Mika
(som från och med nu slutar räkna sekunder.)

 

Kommentarer
Postat av: nilla

Ack ja, det är inte lätt att sluta vara till lags. Om man tänker på att det är ens egna barn som drabbas om man rusar genom tillvaron i 180 så blir det lite lättare att säga NEJ. Lite lättare iallafall.

2009-06-17 @ 14:58:02
URL: http://nillalivet.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0