Mikas atelje...

... vi var på barnteater i Hembygdsparken... den slutade med att tuppen flög till skogs ("Pettson och tuppens minut"). Efter teatern sa min stora tjej:
-Mamma! Jag ska bara se var tuppen tog vägen! och gick bakom scenbyggnaden
Jag trodde hon gick runt hörnet.
Jag gick för att hämta henne och hennes treåriga kompis.
Det var tomt bakom huset.
Bara skog...
Jag kallade på henne.
Inget svar.
Jag kallade igen.
Tystnad.
Jag gick tillbaka till vårt sällskap och frågade om dom visste vart tjejerna tagit vägen.
Nej.
Gubben gick för att leta, jag stod kvar med den lilla.
Kalla kårar i nacken.
-Ursäkta.... har du sett två små flickor? Med rosa kläder???
-Nej... där är en förresten... hon pekar mot lekplatsen.
Jag ser säkert tjugo små flickor med rosa kläder.
Jag blickar in i skogen igen...
aldrig har en skog känts så stor och oövervinnelig.
Jag skriker hennes namn om och om igen.
Den lilla i min famn skriker också:
-DIIIINA SKOOOOR HAR JAJ HÄR!
och håller upp hennes skor.
Bara tystnad.
Jag springer på stigen skrikandes med panik i rösten som blir tydligare och tydligare...
Då ser jag henne... långt borta med andra barn och två andra mammor (som var med på teatern.)
Jag kallar hennes namn igen och hon springer åt andra hållet. Mammorna skriker:
" HON ÄR HÄR!!!!" Jag blev så lättad och glad och sedan tvärförbannad. Jag ville bara krama henne men allt som kom fram var ett fräsande:
-Hörre du fröken-göken! Om jag kallar på dig vilket håll ska du springa åt då????
Från en mycket liten skamsen flicka kom en liten röst som sa:
-...ditt...
Blicken jag fick från dom andra mammorna gjorde att jag kände mig som ett riktigt rixpucko, som en riktigt dålig tråkmamma.
Vi lämnade snabbt den folkfyllda parken för varsin STOR glass i hamnen.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur dom skulle reagerat om jag gick iväg med deras barn utan att dom visste om det...



Nu ska jag gå och titta på mina ljuvliga töser när dom sover... dom springer inte så fort då!

Kram
Mika