Lätt panik...
Jag ska på mitt livs första scrap träff på lördag. Jag har lite lätt panik. Vet egentligen inte vad jag ska göra där eller varför. För er som inte vet vad scrapping är så kan jag kort förklara det så här:
Samla allsköns papper, fotografier, tygband, knappar, klisterkuddar, saxar, gnuggisar och skärmaskiner på ett ställe. Och sedan skapar du något av det.
Jag gillar scrapping... jag är världens sämste scrappare. Men det är okej med mig. Jag känner att det är ren terapi. När jag målar och tecknar känner jag att jag måste prestera. När jag scrappar så släpper jag loss fyraåringen inom mig och kletar lite med klistret... så allt fastnar och blir klibbigt... sedan stämplar jag lite ovanpå...och oupps så tippade jag ut glitter över hela bordet... Så känns det i alla fall i vanliga fall... men inte idag...
Jag har sådan prestationsångest! Jag ska scrappa bland människor som är proffs!!!! Jag ska strö mitt glitter och mitt klistriga klister vid samma bord som dom som skapar fotoalbum till framtida generationer. Jag kommer sitta i en hörna, frenetiskt tuggande på godis och undra vad i hela friden jag tänkte när jag anmälde mig.
Dessutom äger jag inga scrapgrejor... läste i en annan blogg vad man förväntas ha med sig och... öh... nej... jag äger inga dyra maskiner.. eller dyra alfabet... Däremot äger jag ungefär 2 miljonersexhundrasjuttioniotusenfemhundratrettiotvå pennor och ett suddigum, en papperskniv och en okristlig hög med papper... Jag tar med mig det. Och just det!!!! Mitt fin fina paket från scraplyckan!!!!!! (se länk om du vill ha bra scrap material till rätt pris!)
Så för att ta hela det här inlägget en gång till förenklat:
Jag är exalterat nervös för jag ska på mitt livs första scrap maraton på lördag!
Kommer uppföljning...
Kraaaaaaaaaaaaaaam.
Samla allsköns papper, fotografier, tygband, knappar, klisterkuddar, saxar, gnuggisar och skärmaskiner på ett ställe. Och sedan skapar du något av det.
Jag gillar scrapping... jag är världens sämste scrappare. Men det är okej med mig. Jag känner att det är ren terapi. När jag målar och tecknar känner jag att jag måste prestera. När jag scrappar så släpper jag loss fyraåringen inom mig och kletar lite med klistret... så allt fastnar och blir klibbigt... sedan stämplar jag lite ovanpå...och oupps så tippade jag ut glitter över hela bordet... Så känns det i alla fall i vanliga fall... men inte idag...
Jag har sådan prestationsångest! Jag ska scrappa bland människor som är proffs!!!! Jag ska strö mitt glitter och mitt klistriga klister vid samma bord som dom som skapar fotoalbum till framtida generationer. Jag kommer sitta i en hörna, frenetiskt tuggande på godis och undra vad i hela friden jag tänkte när jag anmälde mig.
Dessutom äger jag inga scrapgrejor... läste i en annan blogg vad man förväntas ha med sig och... öh... nej... jag äger inga dyra maskiner.. eller dyra alfabet... Däremot äger jag ungefär 2 miljonersexhundrasjuttioniotusenfemhundratrettiotvå pennor och ett suddigum, en papperskniv och en okristlig hög med papper... Jag tar med mig det. Och just det!!!! Mitt fin fina paket från scraplyckan!!!!!! (se länk om du vill ha bra scrap material till rätt pris!)
Så för att ta hela det här inlägget en gång till förenklat:
Jag är exalterat nervös för jag ska på mitt livs första scrap maraton på lördag!
Kommer uppföljning...
Kraaaaaaaaaaaaaaam.
Kommentarer
Trackback
