Mikas atelje...

...så arbetar jag på ett statligt företag där dom två vanligaste frågorna är: "Ska du ha en påse till det där?" och "Har du leg eller?". Det vanligaste skämtet är: "...är det avdragsgillt?" (varpå jag skrattar artigt varje gång.) Har du inte lyckats lista ut var jag arbetar så är du antingen absolutist eller under 20 år.
(Är du varken eller, men fortfarande inte listat ut det så ber jag dig sluta läsa här. Det finns risk för kortslutning.)

Jag har varit borta från mitt arbete nu en tid (1 år och 9 månader) och nu ska jag tillbaka imorgon. Min sista dag som mammaledig har jag suttit och klistrat in de sista bilderna i babyalbumen. Det var absolut ingen tanke bakom att jag skulle göra just detta idag... men när jag insåg det absurda i situationen började jag gråta. Det här är slutet på en era.

Jag kommer sakna mina dagar med totalt panikartat trotsskrik från klockan halv fem till midnatt, mina dagar då jag inte lämnat köket en enda minut för att disken avbytt nästa måltid... jag kommer sakna mina svullna hormongraviditeter, eller då jag stått och frustat som en drake över en "gåstol" i förlossningsrummet funderande på hur människorna över huvud taget lyckats bli fler (ingen kan väl vara så dum att dom gör detta mer än en gång?)... jag kommer sakna mina snorfläckar på tröjorna, för att inte tala om tandkrämsfläckarna (vänta... nej det kommer jag inte...dom får jag säkert behålla.)
Jag kommer sakna att ha mina barn nära hela tiden. Dom växer så fasligt snabbt när man inte tittar på dom.
Jag har en plan för att få vara så nära dom så mycket som möjligt (i alla fall så länge dom vill...) och jag hoppas att den kommer gå vägen... eller rättare sagt; Den kommer bli verklighet. Jag arbetar på den varje dag... fortfarande är den lite luddig så jag väljer att inte berätta just nu... men den som lever får se.

Till dig som är hemma med dina barn och känner sig frustrerad:
Ta vara på tiden... den är kort och snart över... och du kommer sakna den resten av livet...

Kram!