Godmorgon solsken!

...när jag börjar skriva det här är klockan tio minuter över sex på morgonen... och det känns som det bara är jag som är vaken i hela världen. Huset som alltid är fyllt med liv från barn och gäster ligger i dvala och luktar sömn. Jag har precis hittat mitt schema och på det står det att jag inte börjar arbeta före 14:30 idag... Hm... så här sitter jag sminkad med uniformen på mig och njuter av min stressfria morgon. Jag har redan börjat tvätta och ätit frukost. Så vad ska jag göra nu? Jag hör min säng kalla där uppe, den är väldigt envis och frestande. "Koooooom! Koooooom!!!! Det är varrrrrrmt här under täcket!!!!!!! Se härrrrrr.... gubben och båda barnen ligger härrrr och snusar... koooooom! KOOOOOOM!!!!!" Jag gör mitt bästa för att ignorera den fast den skickar ut kalla luftpuffar och tunga ögonlock på mig.
Nu är det snart ett nytt år på intågande... och jag undrar om det är det som gör att mina tankar gå till tiden och dess gång. Det är inte det att jag är deppad eller något... kanske är det trettioårskris jag vet inte... men är det bara jag som kan få absolut helt hisnande känslor när jag tänker på att "alla" ska dö? Är det ingen mer än jag som kan drömma fasansfulla maror om detta eller sitta och få hjärtklappning av det??? Ett fåtal gånger har jag pratat om det med någon annan men bemötandet är ofta ganska kort och lite likgiltigt. Är det ett sätt att kontrollera ångesten på eller är det så att man allmänt inte direkt har kommit till insikt om att vi faktiskt ska dö? Det är trots allt något ganska stort i mitt liv i alla fall. Det är "the grand finale!", "the final countdown", "the end to life as we know it!" Jag tror jag är skitduktig på att dö! Jag kommer göra det med bravur! Jag är fruktansvärt nyfiken på hur det kommer att ske och när... men jag vill absolut inte veta! Jag har bara ett litet inlägg om hur jag vill ha det... och det är att jag vill dö före mina (helst väldig vuxna!) barn ... för min själ skulle nog inte uthärda något annat...
När jag bodde i min ungdamslägenhet för ca 10 år sedan dog min 50åriga granne av en hjärntumör... hans mamma blev helt knäckt. Det är 8 år sedan... först nu ser hon ut som att den stora sorgen släppt sitt järnhårda grepp om henne. Jag förstod det inte riktigt då... men nu vet jag att ens barn är det viktigaste man har... och mina barn kommer alltid vara mina "små" om dom så är fem år eller sextiosju!
Min granne kontrade alltid mig när jag sa "ha en bra dag!" han svarade alltid "GÖR en bra dag!"

Så jag säger detsamma till dig nu när solen börjar sträcka sig över kanten!
GÖR EN BRA DAG!!!!!

Kram.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0